Hej vänner!
Det här är en sällsynt sak hemma hos mig, numera ska jag väl kanske tillägga. Jo, för bara fem år sen så var det här en ganska vanlig syn på något av mina bord, i köket såsom i vardagsrummet. Jag gillade det, det var gott. Vissa dagar kanske det till och med blev lite av en tröst, andra dagar för att fira något eller någon dag bara för att det fanns tillgängligt på vägen hem.
Igår efter jobbet fanns det också tillgängligt hem och just då kände jag även det där suget och köpte mig ett gäng med mina ”favoriter”. Och visst det var gott, igår, för stunden. Men idag, så påmindes jag åter igen om varför jag valt bort just detta socker. Det har bland annat med min passion för löpning att göra.
Som den älskare av sol jag är så var ju det här en perfekt dag för en skön go runda, idag var inte plan för en långrunda, tack och lov, utan bara ut och sträcka på benen och få upp pulsen lite. Värmen förvånade mig så det tog inte lång tid innan mössan rök av idag, turligt nog hade jag pannbandet runt halsen som jag kunde dra på mig på huvudet för jag gillar att ha något på huvudet, känns liksom så naket annars. Knepig? Jo, jag vet 😉
Idag var jag extra tacksam för min vackra omgivning att fokusera på för idag var ingen skön runda. Inte för att jag inte har flåset eller löp i benen men kände mig orkeslös idag. Inget flyt i benen och ont i magen, nästan på snudd lite illamående. Först tänkte jag, vad är det här? Då jag kom på gårdagens godisintag och insåg orsaken till min orkeslöshet. Så påminnelse till mig själv: kom ihåg den hör löprundan nästa gång du står där framför godishyllan.
Med det vill jag inte säga att godis är fel men för mig är det just väldigt fel. Så nästa gång jag tackar nej till godis eller bulle, snälla försök inte övertala mig utan godta bara mitt första nej. För det är fortfarande lite av en kamp att säga just även det första ”nejet”. Jag gillar ju inte att slänga mat men just idag kommer jag faktiskt att slänga resterna av godiset.
En glädjefylld löpare som älskar sin kropp, ja det är resultatet av nu fem års hängiven träning och många hejarop längs vägen. Med nu endast 22 dagar kvar till mitt första marathon så får jag ibland nypa mig i armen för att liksom förstå att det är jag som ska stå där, med startnummer 47669, på Versano bron den 4 november. Det är något visst med målvetenhet. Självklart är det inte alltid lätt och ibland får jag bakslag men tacksamheten över att jag kan fokusera om och hitta fokus igen, wow jag gillar.
Vad jag fyller på med kommer att avgöra hur jag lever mitt liv. Vad väljer du att fylla ditt liv med?
Nu väntar en fortsatt go ledig lördag med goa äventyr. Vad än som ligger framför dig just idag så glöm inte hur enormt genomälskad och grymt bra du är!
Kram Sara 🏃♀️☀️👊❤️🇺🇸🇸🇪
#tacksam #mittliv #fokus #genomälskad #jesusgirl #älskalöpning #motmålet #minfinavackrakropp #marathontjejer #lonesomerunners #tcsnycmarathon2018 #minaolikaäventyr #wordgirl
Saras tankar 